Fasans brygd

Johannes Nilsson

Nyarlathotep… det krälande kaos… väntar bakom sömnen… på ögonens lock… i sex dygn har jag hållit mig vaken… men nu börjar sömnen sluta sitt grepp… när tjacket tappar sin verkan…

                                                            *
Jag har sedan unga år varit intresserad av droger. Inte för att bedöva mig, eller fly en miserabel vardag. Snarare tvärtom: som arvtagare till såväl en ansenlig förmögenhet som utmärkta gener, är min vardag av det slag den vanlige plebejjen blott kan dagdrömma om. Och de droger som framförallt har intresserat mig har följaktligen varit de som förhöjer och utvidgar sinnet: kokain, amfetaminer, MDMA, och framförallt hallucinogener.

Förutom droger ägnar jag en stor del av min väl tilltagna fritid åt resor. Jag har besökt varje kontinent, varje viktig storstad och sett samtliga ”underverk” människa och natur lyckats frambringa. Gärna och ofta i kombination med droger, och då helst lokala varianter, i de fall de uppnår mina högt ställda krav på kvalitet och intresse.

Det var på min resa i Anderna jag först hörde talas om drogen ”ayahuasca”. Vi var ett följe på väg upp till Machu Picchu, samlade till varandras sällskap och skydd, då inkaleden på den här tiden ännu härjades av vänstergerillor och liknande slödder. En tysk hippietyp, som gav ett något rubbat intryck, talade om någon form av drog som intogs i amazonas djupaste djungler, en kväljande häxbrygd som frammanade de mest fantastiska visioner av en ”främmande värld”. Han hade just prövat på sin första dos, som han fått av någon medicinman vid bergens fot, och hippie som han var kunde han förstås inte låta sig nöjas med trippens rent estetiska kvalitet. Nej, här var det frågan om någon slags metafysisk kommunikation med varelser från en annan dimension, komplett med spekulationer om tallkottskörtelns ”tredje öga” som ett kommunicerande kärl mellan dessa världar. På grund av mitt intresse för hallucinogener har jag många gånger förut råkat på denna typ av svagsinta new age-kretiner, och mycket riktigt hävdade han inom kort att denna mirakelmedicin minsann kunde bota såväl enklare besvär, såsom närsynthet och allergier, som betydligt mer allvarliga sjukdomar, såsom HIV och cancer.

Svältfödd på uppmärksamhet som den rubbade tysken var, misstog han givetvis min nyfikenhet för någon slags spirande vänskap, och bjöd in mig att, efter Machu Picchu, följa honom på hans fortsatta resa, till någon gudsförgäten stam där ayahuascan ännu förtärdes rituellt. Jag avböjde dock, vänligt men bestämt. Nog för att mitt intresse väckts, men det bästa sättet att förstöra en tripp är att dela upplevelsen med okända knäppskallar. Av samma skäl tackade jag nej till de smutsiga svampar han gärna delade med mig när vi kom fram. Jag hade försett mig med ren LSD-25 av toppkvalitet, och ville inte gärna förstöra den trippen genom att blanda med gud vet vad till en dreglande dåres svagsinta svammel. Jag låtsades därför gå och lägga mig, och tillbringade min tripp i min sovsäck, stillsamt betraktandes vintergatans centrum.

Ungefär halvvägs in på trippen rycktes jag ur mitt flöde av ett avgrundsdjupt vrål. När jag såg mig omkring, och märkte att även resten av sällskapet reagerade, förstod jag att detta vrål var en faktisk händelse. Efter kort dividerande kunde vi konstatera att Tysken försvunnit. Oron i gruppen blev stor, varför jag kände mig tvungen att avslöja att Tysken tagit några hallucinogena svampar, vilka sannolikt blivit honom övermäktiga, och att han antagligen bara behövde det förnuftiga sällskapets tillnyktrande påverkan. Jag och två av de kraftigare männen beväpnade oss med ficklampor och begav oss i vrålets riktning. Mina följeslagare var tydligt nervösa, men jag var ju van vid snedtrippande tokar, något jag dock höll för mig själv, mån som jag var om mitt anseende, även inför fullständiga främlingar. Ingenting kunde dock förbereda mig på vad vi skulle finna.

Snart nog fann våra ljuskäglor ett par smutsiga fötter, och jag föreställde mig att Tysken i sin snedtripp kollapsat i ett katatoniskt tillstånd. Jag hann precis tänka att detta var goda nyheter, då detta skulle göra honom jämförelsevis lätthanterlig, när ljuskäglan nådde hans huvud – eller snarare, det som var kvar av den. Vid en första anblick såg det ut som om hans huvud exploderat, och därmed var jag långt ifrån så stursk som jag varit. Jag behöver knappast tillägga att vi genast gav oss av, tillbaks till vårt sällskap, där resten av natten tillbringades i ett tillstånd av kollektiv skräck, med laddade vapen och uppspärrade ögon.

När vi nästa morgon tog oss en närmare titt, visade det sig att hans huvud snarare spruckit, som en blomma spräcker sitt omgivande blad, i ett antal symmetriska delar, och jag kunde inte låta bli att tänka på tyskens förvirrade tal om ”det tredje ögat”. En tanke jag givetvis höll för mig själv. Efter ett upphetsat möte, där min skarpa logik och vältalighet kom till sin fulla rätt, kom vi till sist överens om att det bästa vore om hela tragedin kunde härledas till uppenbart naturliga orsaker, så slapp vi sitta i veckor och förklara detta mysterium för den korrupta peruanska poliskåren. Risken fanns ju att vi blev kvar i åratal, då primitiva folkslag i sin nationella narcissism älskar att adla sina fängelser med vita människor av börd.

Därmed slängde vi tysken nedför bergets brantaste stup, och anmälde honom som försvunnen så snart vi kommit tillbaks till det som i vart fall börjar likna civilisation. Då jag, som tidigare nämnt, inte är någon självmordskandidat, svalnade mitt intresse för denna mystiska ayahuasca betänkligt efter denna händelse.

Tio år senare hörde jag åter talas om den märkliga brygden. Nu hade denna obskyra drog blivit ”den senaste heta” i den skymningsvärld av psykonauter och droglibertiner där jag ännu tillbringade en och annan afton. Ingenting sades om några spruckna huvuden, tvärtom syntes de som prövat på det hela må närmast oförskämt väl. Kanske hade Tysken lurats i någon slags misslyckad ”häxblandning”, om uttrycket tillåts. Hur som helst var min nyfikenhet återuppväckt, i synnerhet som jag i min allt högre ålder hunnit ledsna en del på mina allt mer banala drogupplevelser, samtidigt som jag i minnet började konstruera rationella förklaringar på den bisarra händelsen på Machu Picchu, som att tysken i sitt omtöcknade tillstånd klättrat upp på en sten och ramlat ned på en annan, eller stött till något monument och fått ett stenblock i huvudet.

Jag närmade mig dock ayahuascan med avsevärd försiktighet, och studerade nog all litteratur och alla undersökningar som fanns i ämnet, allt från Burroughs och Ginsbergs Yagebrev över Rick Strassmans märkliga teorier och Terence McKennas youtube-filmer till omfattande religionshistorisk och medicinsk forskning på området. När jag i förra månaden till sist begav mig till Peru var jag rent intellektuellt så förberedd som någon kan bli, samtidigt som magen kittlade av den nervösa spänning jag inte känt sedan inför min allra första LSD-tripp.

Väl på plats i det djupaste amazonas kunde jag till min förfäran konstatera att jag hamnat mitt i vad som närmast kan beskrivas som new age-folkets Mekka, mitt under vallfarten höjdpunkt: där var vilt stirrande sektledartyper, smutsiga hippies som övervintrat i sitt eget kroppshår, batiktanter på evig jakt efter ungdomens källa, självutnämnda häxor och en så kallad ”läkare” inom det homeopatiska skrået, som höll ljudlig låda över frukost om ”det västerländska vetenskapsparadigmets” snara förfall. Van som jag är vid att ta seden där jag kommer, höll jag god min i efterblivet spel och mina åsikter för mig själv. Den nervösa spänningens eggande kittling ersattes emellertid av olustens vaga klump i magen. Jag var visserligen redan på det klara med att ayahuascan var särskilt populär bland dessa element, men denna brutala slagsida åt mumbo jumbo var jag inte riktigt redo för.

Nå, det var inte mycket att göra åt saken, och allt förnumstigt tal om vikten av ”set and setting” bleknar förstås till ett intet inför de många svettiga dygn jag ägnat åt att ta mig till platsen. Att bara avstå och åka hem på grund av obekvämt sällskap fanns kort sagt inte på kartan. Så det var bara att tappert svälja ned förtreten – vilket jag har en hel del vana vid, då jag igenom mina resor inte direkt är främmande för det mest efterblivna sällskap som kan tänkas, allt från idiotiskt leende negrer som medelst klickljud erbjuder sig att dela någon slags vämjelig, färdigtuggad majsgröt till muslimer så fanatiskt vidskepliga att åkallar sin Gudoms godkännande efter i stort sett varje mening. Därtill visste litteraturen att meddela att ayahuasca-ruset är en högst privat affär, som i regel tillbringas i en stillsam dvala, med möjligt undantag av den ”renande” spyan ”la purga”. Jag drog mig sålunda tillbaka till min egen hydda, där jag fördrev min väntan med de halvdana deckare jag plockade på mig på flygplatsen, dock utan att registrera särskilt mycket av handlingen i mitt anspända sinnestillstånd.

Strax efter att skymningen fallit knackade det på dörren. Därute stod en lokal förmåga och gav mig tecken att följa med honom. Vi gick någon kilometer in i djungeln, tills vi kom till en slags hydda, får man väl kalla det, även om den i stort sett bara bestod av ett tak. Under taket låg ett antal filtar i en ring, med varsin kruka vid fotändan, sannolikt för att samla eventuella kroppsvätskor. I mitten av hyddan stod ett kärl och puttrade. Jag satte mig ned på en filt och inväntade utdelning. Jag kunde under min väntan konstatera fruktansvärda grimaser och kväljningar från de som intog brygden, men med min beresta vana vid de mest motbjudande födoämnen var själva intaget inget större problem. När alla tilldelats sin dos, började infödingarna sjunga någon slags strupsång, medan ayahuasciterna sakta lutade sig tillbaks och slöt sina ögon. Jag satt kvar en stund och iakttog den falnande elden och de sjungande infödingarna, vars ansiktsdrag ett efter ett försvann in i mörkret.

Vid det här laget började jag till sist känna mig en smula märklig i magområdet, en slags stilla yrsel, dock utan ett spår av illamående. Jag lade mig ned och slöt mina ögon. Bakom ögonens lock började snart prickar samlas till streck, som samlades till enklare bilder av linoleum-liknande slag, inledningsvis främst symboler, men snart framträdde människoliknande gestalter, som tycktes erbjuda mig någon form av dryck. Var detta någon slags illustration av mitt nyliga intag? Intressant för all del, men låt oss gå vidare. Gestalterna envisades dock med sitt trugande, och till sist öppnade jag munnen och ”drack”. Jag fick ett olustigt intryck av att den trugande gestalten flinade till på ett gement sätt, men raskt fick jag annat att tänka på, när min kropp genomströmmades av något som jag inte kan beskriva som annat än ”ren energi”, i ett tillstånd som närmast upplevdes som flytande, varpå mitt nervsystem genomgick någon form av ”energimassage”, en massage som metodiskt arbetade sig upp från fötterna mot huvudet. Det hela kändes behagligt på ett mycket märkligt och ovant sätt, samtidigt som min nervositet tilltog när behandlingen närmade sig mitt huvud. Plötsligt uppstod en kall glöd vid svanskotan, en glöd som snabbt strålade upp mot mitt…

Gode Gud i himlen! Kan detta vara möjligt! Mitt sinne – fullständigt vidöppet – åt alla håll – min blick --- panoramisk – omöjlig att stänga – blickandes ut över ett vedervärdigt landskap – åt alla håll och kanter --- utsträckt i dimensioner kvantfysiken ännu inte vågat föreställa sig --- ett krälande kaos i ständig förändring – mitt sinne värjer sig --- en metafysisk yrsel --- en vedervärdig orimlighet --- sväller över horisonten --- närmar sig mitt sinne --- utan gränser --- utan skydd --- HERRE GUD --- HUR KAN DETTA VARA?!? Allt jag någonsin lärt mig om universums lagar --- vrängda ut och in --- ställda på sitt huvud – med ett illmarigt flin --- HJÄLP MIG --- FÖR GUDS SKULL!!!

Resten är blott vaga minnesfragment, korta glimtar av vidrigt förakt gentemot all förnuft och logik, stadigt krälande igenom, och genom, mitt fullständigt hjälplösa sinne i en fruktansvärd evighet. Jag finner till sist mig själv i vad som börjar likna normal verklighet, böjd över min kruka i ett förtvivlat försök att spy upp och bort detta krälande kaos. Och uppenbarligen hjälper det, då varje uppstötning sakta tar mig tillbaks till den stillsamma verklighet jag från och med nu krampaktigt famnar för blotta livet.

Runtomkring mig vaknar new age-folket likaledes upp ur sina respektive rus, medan strupsången sakta klingar av. Deras upplevelse tycks dock ha varit av ett helt annat slag: idel saliga leenden framträder snart i det tilltagande skenet av den brasa som tänds. Jag försöker dölja min ångest efter förmåga, och tvingar fram ett stelt grin, med artiga nickar åt varje blick som möter min. Snart bryter vi upp och återvänder till våra respektive hyddor. Men mardrömmen är mig långt ifrån över. Så fort jag lägger mig ned och sluter mina ögon, framträder detta krälande kaos, svällandes in mot mitt medvetandes centrum.

Resten sker i en flytande dimma: jag beger mig till centrets ansvariga… lyckas sluddrande förklara att detta var långt ifrån vad jag tänkt… viftar mina sedlar… sitter snart i en båt… så fort jag nickar till kommer kaoset krälande… vaknar med ett ryck… drugstore i Lima… allt piggt jag kan få… nästa plan till närmsta civiliserade land… var gång jag blundar… det krälande kaos… hamnar i Miami… hotellrum… metamfetamin… sjätte dygnet nu… verklighetens konturer börjar luckras upp... i min blicks periferi… sakta kommer kaoset krälandes… GODE GUD I HIMLEN! VAD ÄR DET SOM – GAH! Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!

Böcker av Johannes Nilsson:
Schipperke vol 1 (Bokus)
Hövding (Bokus)

Johannes blog

bläddra
<- ->